“Det vet du Hong Kong”

Den enda meningen som Pyret slagit upp och lärt sig på kinesiska. Ursprungligen var det bara “Det vet du”, eftersom vi ständigt glömde att slå upp “Gumman” när vi hade wifi så fick det bli “Hong Kong” istället – kanske lika bra.

Efter det mycket mogna beslutet att inte gå ut och bli rund om tassarna torsdag kväll (börjar jag bli gammal eller kanske bara normal?) så var vi pigga, fräscha och i tid till rätt flygplats fredag morgon. Men vad hjälper det när den indiska medelålders incheknigs-mannen vid namn Ali är nästintill upprörd över att vi som är så små ska flyga alldeles själva till stora farliga Kina. Vet inte om denna illusion om vår ringa ålder kom från att jag försökte mig på “oskyldig ledsen bulldoser”-blicken med 100 % inlevelse, så att Ali inte skulle märka hur mycket packning vi hade. Kallar den “Pia-looken”.

Det är mycket roligare att spendera pengar i skybaren än på att checka in baggage …

Hong Kong bjöd direkt på ståtoalett och otrevliga kineser. Pang på – chocka turisterna direkt på flygplatsen.
Sol, bästa plats på lokalbussen mot City och vi hade ändå känslan av odödlighet som man får när allt klaffar.

“Made in China” – Tänk att i någon av de där legobitarna ligger tröjan du köper på H&M i morgon. Tufft!

Den där känslan av odödlighet försvann förvånansvärt fort när vi klev av bussen i mitten av Hennesy road. Kände mig lite tappad och inte beredd på extrem storstadspuls. Det tog cirka 20 minuter innan jag förstod vilket håll kartan skulle hållas. Turist javisst! Grymt hostel i vilket fall, när vi väl hittade det. Ja menar kolla bärs-utsikten! Bra jobbat mamma Lindblom och Pyret som var bokningsansvariga.

När tempochocken lagt sig lite kastade vi oss ut på Hong Kong’s gator med Lonely planet och Tsingtao i högsta hugg. Hamnade av misstag på en mycket oklar matmarknad.

Efter att ha vandrat runt bland icke identifierbara köttslamsor, torkade fiskar, levande sköldpaddor, djurögon (tror från olika djur) blev man nästan lite glad av att se ett “vanligt” fruktstånd. Denna spännande marknad gjorde oss dock (speciellt Pyret) väldigt osäkra på om vi skulle köra mat-roulette till middag. För er som inte hört om roulette-konceptet så blundar man bara och pekar på något, och sen beställer man det. Det är alltså inte ens tillåten att resonera om gristryne är billigt eller dyrt och på så sätt köra uteslutningsmetoden. Hade även läst om den legendariska “Pig spare part porridge” – måste ju vara någon av de för 11 dollar på menyn? Den här kvällen slutade faktiskt med att vi helt enkelt glömde äta middag och istället tryckte varsin big mac & co vid 04.30 som två vildhundar. Fräscha brudar!

När vi fått nog av absurda råvaror bestämde vi oss för att hitta “The blue house” som tydligen är ett “must see”. Vet inte riktigt varför, det var ett blått hus, nada mas. Någon som vet vad är grejen är med att kinesiska män går och visar magen? (Och förstör mina turistfoton)

Pyret på Lyret passade på att söka jobb på någon slags hardware store när vi ändå var i krokarna, jag hade hysteriskt kul åt detta, kineserna var mindre roade.

Tyvärr blev det inget jobb, inte ens en praoplats. Men det ledde oss till ett häftigt tempel. Rätt säker på att man dyrkade Dart Vader’s tjocka kusin där, på riktigt, titta bilden nedan, det är Dart upp i dagen!

Rumor has it att Hong Kong har ett bra (läs bäst) nattliv. Så vi var tvungna att testa. Pyret hade gjort research angående dress code och det är tydligen “Dress to impress” som gäller. Så den lilla parveln lyckades lura på mig svart cocktailklänning och höga klackar, de ni! På hostlet stötte vi ihop med Philipe, en master student från Munich som hade “vägarna förbi” Hong Kong. Frispråkig som jag är bjöd jag med honom att gå ut med oss utan att tänka över det något vidare. Sevva – en roof top bar som var som roof top bars bör vara men aldrig är. Magisk utsikt över Hong Kong’s skyline, häftiga cocktails (drack en cherry dark chocolate mojito – mycket spännande combo), live jazz band och en lagom stor samling finklädda människor. Life was good, utom den här Philipe, som visade sig vara störtjobbig. Skulle absolut veta hela min dejtinghistorik och babbla på om totalt ointressanta saker.

Efter några framgångsminuter på Sevva’s terass (det blev inte mer eftersom hets-Philipe skulle hets-dricka den svindyra drinken) så ställde jag klackskorna på hyllan, släppte ut manen (som varit gömd i en städad knut mitt på huvudet) och vi styrde den lilla röda taxin mot party-distriktet. Pyret lär ha ångrat beslutet att behålla klackarna på när hon två timmar senare gör något som liknar somersaults ner för förmodligen världens längsta kullerstenstrappa. Vem gör en bargata längs världens längsta kullerstenstrappa? Det är bara förrädiskt! Dock många män som fick känna sig som superman och bära ner sin kvinna, för det var till och med svårt att ta sig ner i platta skor. Försökte tvinga på Pyret lokal “street food” från en liten man med stor stekpanna. Men hon tyckte bara att det smakade bajs… Och vid det här laget hade vi dessutom tröttnat rejält på tyske Philipe.

På något vänster lyckades vi vänligt men bestämt lämna den långa tysken och fortsatte äventyra denna uppsjö av barer som bara verkade bli fler och fler ju mer klockan blev. Vi hann sporta själv i cirka 5 minuter sen hade vi musikproducent Cameron och hans tjocka chef Victor på halsen. Givetvis blir 35åriga Victor småkär i mig och Pyret försvinner in till Djn. Fördelen var att denna duo var locals så vi besökte två klubbar med riktigt bra musik och starka drinkar. Hihi.

Morgonstund har guld i mun, tills man sätter sig upp. Som socker på smöret så står den där Philipe där med halvt sårad halvt besvärad min. Vi rymde och tog en mogen GI-frulle på det.

Lyckades ta oss upp med The peak tram efter mycket om och men och huvudvärk. Helt klart värt besväret, blir man någonsin trött på utsikter? Inte ens när man själv är väldigt trött!

Byter traditoneltl plugg till en andlig appraoch för att klara kommande veckans tentor. Utvärdering kommer inom kort. Kan man lita på Darth Vader’s kusin?

Hong Kong by night är en syn som man helt enkelt inte tröttnar på. Kände mig dock halvt utbränt efter att ha gått igenom 200 snarlika bilder på neonskyltar och skyskrapor. 

Mindre rutinerat att tre timmar innan flyget ska lyfta sätta sig i en linbana och långsamt se flygplatsen försvinna i fjärran. Det blev väldigt stressigt men helt klart värt besväret för att se världens största Buddha.

Det här inlägget är för långt för sitt eget bästa. Grattis om du tog dig hit.

Tack Hong Kong och förlåt att jag sa att jag hatar dig när jag tappade bort min biljett, det var bara något jag sa.

Och Tack Pyret ❤

ps. Titta vilken transformation, kanske ska starta en “Simple Life”-liknande reality show.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

Advertisements
%d bloggers like this: