Monthly Archives: October 2012

A bottle of whiskey a day keeps the monsun away

One may wonder what happend to me and Pyret after Hong Kong?
We decided to take a detour through Malaysia on our way back to Singapore.

What I did not realise until drenched outside Penang airport was that the reason for super cheap flight tickets were rainy season… Well you go to Penang for the food and not the weather.

 

Bild

The original plan to stay in Penang for one night and then countinue to the outlying islands got postponed due to … We meet some interesting charachters in the hostel, and they had ridicously many bottles of whiskey. So we simply forgot to go to bed. On shaky legs with an imaginary concrete hat on my head I stumbled down to the reception 11.59 (check out was at the very latest 12.00) and checked us in for an other night. 

It did not stop raining so we spent the day with our awesome new friend Lee, walking around in circles and eating. It is actually much more awesome than it sounds.  

Langkawi is a paradise island located three hours by boat from Penang. I have never been on a boat with so many women in veils throwing up. It is nothing I recommend. 

In Langkawi we stayed in a seriously scabby guesthouse, I am impressed that Pyret aka “Solsidan Mickan” did not complain more. Maybe because she feel in love with a kitty, it quickly got named Sugar. She got so attached that she stayed up all night giving Sugar milk, so much milk. If we wouldn’t have left the morning after, Sugar would easily have grown into a tiger within a week. 

Maybe Pyret’s deep love for Sugar had something to do with the amount of drinks we had during the evening. Since it was our last night we decided to go out (chocker, right?). There where no backpackers out, except our little gang from the hostel. In the club we thronged with malaysian girls in tight dresses and dudes with twice as much hair on their heads as me. Maybe it is fashion to look like a male Pocahontas? After all I am not the one to talk since I look like a female Simba…

To get even more of the beaten track it felt like a great idea to go with a gang of pocahontases to another village and an even more local club. Being a responsible big sister has never been my thing. But I did feel a tiny bit worried when I saw the guy on the vespa in front of me letting go of the handlebar in the stepest hill of the island. Pyret sitting in the back of that same vespa is doing the same and it looks like they are both on a rollercoaster. Except they are not, we are on a bumpy road in the jungle, it is pitch black and raining more than Swedish October. I lost her for a bit, but then I found her and we celebrated the reunion by doing backflips over a fence (do not ask why, I blame Lee with friends).

There has not been enough backflips lately, fittingly Lee is dropping into Singapore tomorrow. So you never know!

Bild

 

 

 

Going through October like a fluffy burnt-out hamster in flip flops

Being a student at NUS makes me feel like a hamster in one of those spinning wheels. I study and I study and I study but there is always more no matter how many laps/day I do in that f**ing wheel. I do not mind working hard but I am not used to fail when I actually have worked hard. Academic confidence equals zero at the moment. It really bothers me that my brain obviously is in a ditch somewhere in Malaysia. It is not even helping listening to “Simply the best” by Tina Turner. Bummer! 

Due to my hamster activites I have not even had time to write about my first soccer game, how Johanna offended the malaysian prime minister or when Pyret got kidnapped by a drunk malaysian male version of Pocahontas on a vespa. 

Seriously need to get over my trust issues with hairdressers and cut my hair before the situation get totally out of control. This is a depressing post but do not worry Grandma, I am still happy! After all I can wear flipflops and it is october. 

Bild

 

Two families, One World #Blogpost 4 #Evaluating Intercultural Behavior

“I would like to cordially invite you to my place this saturday evening at 7pm onwards for an evening of home cooked indian dinner, with some drinks and great company”

The invitation instantly triggered all this questions in my head.

“What to wear?”
“What to bring?”
“How to behave?”
“What to talk about?”

When going to a dinner at a friends place I was raised that you should bring a gift , a bottle of wine, flowers, something saying “Thank you for having me”. Due to three midterms this week I barely had time to get myself dressed for this event. Therefore I was going through every cupboard in the apartment searching for a proper gift. After ditching the idea of bringing washing powder, hat, photo of myself or note book, I decided to go for a tray with painted swedish horses (sorry mom but it is absolutely horrible) and a grapefruit.

On my way in a cab with tray and fruit I must say I was a bit shaky. It was not the nervousness that occur before an exam, this was better, a weird version of excitement.

I always find it interesting to meet new people and try new things. Keeping an open mind have given me so much in terms of experiences and new friends here in Singapore. This dinner party was no different. If you boil it down it dose not matter where you are from, what color your skin is or what you believe in. We all find happiness in similar things. It does not matter if you celebrate christmas 24th of December, 25th of December or do not celebrate christmas at all. You can always adapt to the way they do it where you are at the moment or keep your own tradition if you prefer.

From my experience what do matter is the reality we are raised in. In Sweden it is natural to asume that everyone is born equal and free to do what they want with their life. To me it seems that most times this is not the case here in Singapore. Young people are under a lot more pressure to do well from a very young age (referring to the school system) and later on support their parents and sometimes grandparents. If I decide to go for an exchange on the other side of the world or if I decide to get a girlfriend instead of boyfriend my parents are expected to support that decision, even if they do not like it. Not every one had the privileged being raised during this “free” conditions. But they probably love their parents as much as I love mine any way.

My evaluation is that if you always keep in mind that people come from homes with different conditions and accept that fact, you will gain a better understanding and there will be no intercultural conflicts but more intercultural experiences. Which I believe makes your life richer and you will become a better person.

Sometimes Singapore makes me feel like Tarzan, he is quite cool though, so I guess it is alright.

“Det vet du Hong Kong”

Den enda meningen som Pyret slagit upp och lärt sig på kinesiska. Ursprungligen var det bara “Det vet du”, eftersom vi ständigt glömde att slå upp “Gumman” när vi hade wifi så fick det bli “Hong Kong” istället – kanske lika bra.

Efter det mycket mogna beslutet att inte gå ut och bli rund om tassarna torsdag kväll (börjar jag bli gammal eller kanske bara normal?) så var vi pigga, fräscha och i tid till rätt flygplats fredag morgon. Men vad hjälper det när den indiska medelålders incheknigs-mannen vid namn Ali är nästintill upprörd över att vi som är så små ska flyga alldeles själva till stora farliga Kina. Vet inte om denna illusion om vår ringa ålder kom från att jag försökte mig på “oskyldig ledsen bulldoser”-blicken med 100 % inlevelse, så att Ali inte skulle märka hur mycket packning vi hade. Kallar den “Pia-looken”.

Det är mycket roligare att spendera pengar i skybaren än på att checka in baggage …

Hong Kong bjöd direkt på ståtoalett och otrevliga kineser. Pang på – chocka turisterna direkt på flygplatsen.
Sol, bästa plats på lokalbussen mot City och vi hade ändå känslan av odödlighet som man får när allt klaffar.

“Made in China” – Tänk att i någon av de där legobitarna ligger tröjan du köper på H&M i morgon. Tufft!

Den där känslan av odödlighet försvann förvånansvärt fort när vi klev av bussen i mitten av Hennesy road. Kände mig lite tappad och inte beredd på extrem storstadspuls. Det tog cirka 20 minuter innan jag förstod vilket håll kartan skulle hållas. Turist javisst! Grymt hostel i vilket fall, när vi väl hittade det. Ja menar kolla bärs-utsikten! Bra jobbat mamma Lindblom och Pyret som var bokningsansvariga.

När tempochocken lagt sig lite kastade vi oss ut på Hong Kong’s gator med Lonely planet och Tsingtao i högsta hugg. Hamnade av misstag på en mycket oklar matmarknad.

Efter att ha vandrat runt bland icke identifierbara köttslamsor, torkade fiskar, levande sköldpaddor, djurögon (tror från olika djur) blev man nästan lite glad av att se ett “vanligt” fruktstånd. Denna spännande marknad gjorde oss dock (speciellt Pyret) väldigt osäkra på om vi skulle köra mat-roulette till middag. För er som inte hört om roulette-konceptet så blundar man bara och pekar på något, och sen beställer man det. Det är alltså inte ens tillåten att resonera om gristryne är billigt eller dyrt och på så sätt köra uteslutningsmetoden. Hade även läst om den legendariska “Pig spare part porridge” – måste ju vara någon av de för 11 dollar på menyn? Den här kvällen slutade faktiskt med att vi helt enkelt glömde äta middag och istället tryckte varsin big mac & co vid 04.30 som två vildhundar. Fräscha brudar!

När vi fått nog av absurda råvaror bestämde vi oss för att hitta “The blue house” som tydligen är ett “must see”. Vet inte riktigt varför, det var ett blått hus, nada mas. Någon som vet vad är grejen är med att kinesiska män går och visar magen? (Och förstör mina turistfoton)

Pyret på Lyret passade på att söka jobb på någon slags hardware store när vi ändå var i krokarna, jag hade hysteriskt kul åt detta, kineserna var mindre roade.

Tyvärr blev det inget jobb, inte ens en praoplats. Men det ledde oss till ett häftigt tempel. Rätt säker på att man dyrkade Dart Vader’s tjocka kusin där, på riktigt, titta bilden nedan, det är Dart upp i dagen!

Rumor has it att Hong Kong har ett bra (läs bäst) nattliv. Så vi var tvungna att testa. Pyret hade gjort research angående dress code och det är tydligen “Dress to impress” som gäller. Så den lilla parveln lyckades lura på mig svart cocktailklänning och höga klackar, de ni! På hostlet stötte vi ihop med Philipe, en master student från Munich som hade “vägarna förbi” Hong Kong. Frispråkig som jag är bjöd jag med honom att gå ut med oss utan att tänka över det något vidare. Sevva – en roof top bar som var som roof top bars bör vara men aldrig är. Magisk utsikt över Hong Kong’s skyline, häftiga cocktails (drack en cherry dark chocolate mojito – mycket spännande combo), live jazz band och en lagom stor samling finklädda människor. Life was good, utom den här Philipe, som visade sig vara störtjobbig. Skulle absolut veta hela min dejtinghistorik och babbla på om totalt ointressanta saker.

Efter några framgångsminuter på Sevva’s terass (det blev inte mer eftersom hets-Philipe skulle hets-dricka den svindyra drinken) så ställde jag klackskorna på hyllan, släppte ut manen (som varit gömd i en städad knut mitt på huvudet) och vi styrde den lilla röda taxin mot party-distriktet. Pyret lär ha ångrat beslutet att behålla klackarna på när hon två timmar senare gör något som liknar somersaults ner för förmodligen världens längsta kullerstenstrappa. Vem gör en bargata längs världens längsta kullerstenstrappa? Det är bara förrädiskt! Dock många män som fick känna sig som superman och bära ner sin kvinna, för det var till och med svårt att ta sig ner i platta skor. Försökte tvinga på Pyret lokal “street food” från en liten man med stor stekpanna. Men hon tyckte bara att det smakade bajs… Och vid det här laget hade vi dessutom tröttnat rejält på tyske Philipe.

På något vänster lyckades vi vänligt men bestämt lämna den långa tysken och fortsatte äventyra denna uppsjö av barer som bara verkade bli fler och fler ju mer klockan blev. Vi hann sporta själv i cirka 5 minuter sen hade vi musikproducent Cameron och hans tjocka chef Victor på halsen. Givetvis blir 35åriga Victor småkär i mig och Pyret försvinner in till Djn. Fördelen var att denna duo var locals så vi besökte två klubbar med riktigt bra musik och starka drinkar. Hihi.

Morgonstund har guld i mun, tills man sätter sig upp. Som socker på smöret så står den där Philipe där med halvt sårad halvt besvärad min. Vi rymde och tog en mogen GI-frulle på det.

Lyckades ta oss upp med The peak tram efter mycket om och men och huvudvärk. Helt klart värt besväret, blir man någonsin trött på utsikter? Inte ens när man själv är väldigt trött!

Byter traditoneltl plugg till en andlig appraoch för att klara kommande veckans tentor. Utvärdering kommer inom kort. Kan man lita på Darth Vader’s kusin?

Hong Kong by night är en syn som man helt enkelt inte tröttnar på. Kände mig dock halvt utbränt efter att ha gått igenom 200 snarlika bilder på neonskyltar och skyskrapor. 

Mindre rutinerat att tre timmar innan flyget ska lyfta sätta sig i en linbana och långsamt se flygplatsen försvinna i fjärran. Det blev väldigt stressigt men helt klart värt besväret för att se världens största Buddha.

Det här inlägget är för långt för sitt eget bästa. Grattis om du tog dig hit.

Tack Hong Kong och förlåt att jag sa att jag hatar dig när jag tappade bort min biljett, det var bara något jag sa.

Och Tack Pyret ❤

ps. Titta vilken transformation, kanske ska starta en “Simple Life”-liknande reality show.